1. Då sade Salomo: Herren hafver sagt, att han vill bo i mörkrena.
2. Och jag hafver byggt ett hus dig till boning, och ett säte, der du bo skall till evig tid.
3. Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela Israels menighet; ty hela Israels menighet stod;
4. Och han sade: Lofvad vare Herren Israels Gud, som genom sin mun till min fader David talat, och med sine hand fullkomnat hafver, då han sade:
5. Efter den tiden, att jag mitt folk utur Egypti land förde, hafver jag ingen stad utvalt i alla Israels slägter, der ett hus att bygga, så att mitt Namn der vara skulle; hafver ej heller någon man utvalt, att han skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;
6. Men Jerusalem hafver jag utvalt, att mitt Namn der vara skall; och David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel.
7. Och då min fader David i sinnet hade att bygga Herrans Israels Guds Namne ett hus,
8. Sade Herren till min fader David: Du hafver gjort väl, att du hafver i sinnet att bygga mino Namne ett hus;
9. Dock skall du icke bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne hus.
10. Så hafver nu Herren stadfäst sitt ord, som han talat hafver; ty jag är uppkommen uti mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom Herren sagt hafver; och hafver byggt ett hus Herrans Namne Israels Guds;
11. Och hafver satt deruti arken, der Herrans förbund uti är, det han med Israels barn gjort hafver.
12. Och han gick fram för Herrans altare, i hela Israels menighets närvaro, och uträckte sina händer;
13. Ty Salomo hade gjort en kopparkettil, och satt honom midt i gården, fem alnar lång och bred, och tre alnar hög: till den samma gick han, och föll neder på sin knä inför hela Israels menighet, och uträckte sina händer upp åt himmelen;
14. Och sade: Herre Israels Gud, det är ingen Gud dig liker, antingen i himmelen eller på jordene; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allt hjerta.
15. Du hafver hållit din om tjenare David, minom fader, hvad du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du sagt det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.
16. Nu, Herre Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, hvad du till honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; dock, såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra i min lag, såsom du för mig vandrat hafver.
17. Nu, Herre Israels Gud, låt din ord sann varda, som du dinom tjenare David sagt hafver.
18. Ty menar du ock, att Gud bor när menniskomen på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag byggt hafver?