3. Men jag vill gå ut med min fader, och vill stå bredevid min fader på markene, der du äst, och tala om dig med min fader; och hvad jag ser, det vill jag kungöra dig.
4. Och Jonathan talade det bästa om David med sinom fader Saul, och sade till honom: Konungen synde icke på sin tjenare David; ty han hafver intet brutit dig emot, och hans gerningar äro dig ganska nyttiga.
5. Och han hafver satt sitt lif i sina hand, och slog den Philisteen, och Herren gjorde en stor salighet helo Israel; det hafver du sett, och gladt dig deraf; hvi vill du då synda på ett oskyldigt blod, så att du dräper David utan sak?
6. Då lydde Saul Jonathans röst, och svor: Så visst som Herren lefver, skall han icke dö.
7. Då kallade Jonathan David, och sade honom alla dessa orden; och hade honom in för Saul, att han var för honom, såsom tillförene.
8. Så kom åter ett örlig; och David drog ut, och stridde emot de Philisteer, och slog en stor slagtning; så att de flydde för honom.
9. Men den onde Herrans ande kom öfver Saul, och han satt i sitt hus, och hade ett spjut i sine hand; så spelade David på strängerna med handene.
10. Men Saul for efter att skjuta David igenom med spjutet i väggena; men han vek undan ifrå Saul, och spjutet for in i väggena; och David flydde, och undslapp i den nattene.
11. Och Saul sände båd i Davids hus, att de skulle taga vara uppå honom, och om morgonen slå honom ihjäl; men Michal, Davids hustru, underviste det honom, och sade: Om du i natt icke undsätter dina själ, så måste du i morgon dö.
12. Så lät Michal honom neder genom ett fenster; och han gick sina färde, flydde, och undslapp.
13. Och Michal tog ett beläte, och lade det i sängena; och lade ett getskinn om dess hufvud, och öfvertäckte det med kläder.
14. Då sände Saul båd, att de skulle hemta David; men hon sade: Han är krank.
15. Då sände Saul båd, till att bese David, och sade: Bärer honom hitupp till mig med sängene, att han må dräpas.