1. Men Saul talade med sin son Jonathan, och med alla sina tjenare, att de skulle slå David ihjäl. Men Jonathan, Sauls son, hade stor vilja till David;
2. Och underviste honom det, och sade: Min fader Saul far efter, och vill dräpa dig; så förvara dig nu till morgons, och blif öfver en sido, och göm dig.
3. Men jag vill gå ut med min fader, och vill stå bredevid min fader på markene, der du äst, och tala om dig med min fader; och hvad jag ser, det vill jag kungöra dig.
4. Och Jonathan talade det bästa om David med sinom fader Saul, och sade till honom: Konungen synde icke på sin tjenare David; ty han hafver intet brutit dig emot, och hans gerningar äro dig ganska nyttiga.
5. Och han hafver satt sitt lif i sina hand, och slog den Philisteen, och Herren gjorde en stor salighet helo Israel; det hafver du sett, och gladt dig deraf; hvi vill du då synda på ett oskyldigt blod, så att du dräper David utan sak?
6. Då lydde Saul Jonathans röst, och svor: Så visst som Herren lefver, skall han icke dö.
7. Då kallade Jonathan David, och sade honom alla dessa orden; och hade honom in för Saul, att han var för honom, såsom tillförene.
8. Så kom åter ett örlig; och David drog ut, och stridde emot de Philisteer, och slog en stor slagtning; så att de flydde för honom.
9. Men den onde Herrans ande kom öfver Saul, och han satt i sitt hus, och hade ett spjut i sine hand; så spelade David på strängerna med handene.
10. Men Saul for efter att skjuta David igenom med spjutet i väggena; men han vek undan ifrå Saul, och spjutet for in i väggena; och David flydde, och undslapp i den nattene.
11. Och Saul sände båd i Davids hus, att de skulle taga vara uppå honom, och om morgonen slå honom ihjäl; men Michal, Davids hustru, underviste det honom, och sade: Om du i natt icke undsätter dina själ, så måste du i morgon dö.