25. Och hvar man i Israel sade: Hafven I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel; och den honom slår, honom vill Konungen göra mycket rik, och gifva honom sina dotter; och vill göra hans faders hus fritt i Israel.
26. Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hvad skall man gifva honom, som slår denna Philisteen, och vänder denna skammen ifrån Israel? Ty hvad är denna oomskorne Philisteen, som försmäder lefvandes Guds här?
27. Då sade folket honom såsom tillförene: Det skall man gifva honom, som honom slår.
28. Och Eliab hans äldste broder hörde att han talade med männerna, och vardt vred på David, och sade: Hvi äst du hitneder kommen? Och hvi hafver du öfvergifvit de få fåren i öknene? Jag känner väl dina öfverdådighet, och dins hjertas ondsko; ty du äst hitned kommen till att se stridena.
29. David sade: Hvad hafver jag då nu gjort? Är det mig icke befaldt?
30. Och vände sig om till en annan, och sade såsom han hade sagt tillförene; då svarade honom folket såsom tillförene.
31. Och då de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul; och han lät hemta honom.
32. Och David sade till Saul: Ingens mans hjerta gifve sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort, och strida med Philisteen.
33. Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen, och strida med honom; ty du äst en yngling, och han är en stridsman ifrå hans ungdom.
34. Men David sade till Saul: Din tjenare vaktade sins faders får, och då der kom ett lejon och en björn, och tog bort ett får af hjorden;
35. Då följde han efter, och slog honom, och tog det utu hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, och slog honom, och drap honom.
36. Så hafver din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denne oomskorne Philisteen vara såsom endera; ty han hafver försmädat lefvandes Guds här.