1. Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar:
2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de voro dägeliga, och togo till hustrur hvilka de helst ville.
3. Då sade Herren: Menniskorna vilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag vill ännu gifva dem hundrade och tjugu års dag.
4. På den tiden voro ock tyranner på jordene, förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, vordo deraf väldige och fast beryktade män i verldene.
5. Men då Herren såg, att menniskones ondska var stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke var alltid benägen till det ondt var:
6. Då ångrade Herranom, att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.
7. Och Herren sade: Menniskona, som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill matkar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafver.
8. Men Noah fann nåde för Herranom.
9. Detta är Noahs slägt: Noah var en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligit lefverne i sin tid.
10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.