25. Men de redde till skänkerna, tilldess Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.
26. Då nu Joseph gick in i huset, båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.
27. Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det väl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefver han ännu?
28. De svarade: Vårom fader dinom tjenare går väl, och han lefver ännu: Och bugade sig, och föllo ned för honom.
29. Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud vare dig nådelig, min son.
30. Och Joseph hastade, ty hans hjerta var brinnande öfver sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.
31. Och då han hade tvagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.
32. Och der bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en vederstyggelse för dem.
33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.
34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord: Men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och vordo druckne med honom.