26. Och de lade sina varor på sina åsnar, och foro dädan.
27. Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, vardt han varse sina penningar, som lågo ofvan i säckenom;
28. Och sade till sina bröder: Jag hafver fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta och förskräcktes inbördes, och sade: Hvi hafver Gud gjort oss så?
29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem vederfaret var, och sade:
30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss, och höll oss för landsens spejare.
31. Och då vi svarade: Vi äre redelige, och hafve aldrig varit spejare;
32. Utan ärom tolf bröder, vårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när vår fader i Canaans lande;
33. Sade han till oss: Deruppå vill jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qvar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort:
34. Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så vill jag ock gifva eder edar broder igen, och så må I bruka edart bästa i landena.
35. Och då de slogo ut af säckarna, fann hvar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det var deras penningaknyte, vordo de, med deras fader, förskräckte.
36. Då sade Jacob deras fader: I hafven gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin viljen I taga ifrå mig: Det går allt öfver mig.
37. Ruben svarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif honom i mina hand, jag vill föra dig honom hem igen.
38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifven: Om honom vederfores något ondt i vägen, der I resten, vorden I drifvandes min grå hår med sorg neder i grafvena.