20. Men Juda sände bocken med sin herde af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qvinnone; och han fann henne intet.
21. Då frågade han folket, som bodde vid det rummet, och sade: Hvarest är den skökan, som satt ute på vägenom? De svarade: Ingen sköka hafver der varit.
22. Och då han kom åter till Juda, och sade: Jag hafver intet funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafver ingen sköka varit.
23. Juda sade: Hafve sig det, att vi icke tilläfventyrs skulle komma på skam; ty jag hafver sändt bocken, men du hafver icke funnit henne.
24. Tre månader derefter vardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafver bolat; och si, i boleri är hon vorden hafvande: Juda sade: Hafver henne här fram, att hon skall brännas.
25. Och då hon hades fram, sände hon till sin svär och sade: Af denna mannen är jag hafvande, som detta tillhörer. Och sade: Känner du ock, hvem denne ringen och hufvudbonaden och stafven tillhörer?
26. Juda kände det, och sade: Hon är rättfärdigare än jag; ty jag hafver icke gifvit henne min son Sela. Dock belåg han henne intet mer.
27. Och då hon skulle föda, funnos tvillingar i hennes lifve.
28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog Jordgumman och band der en rödan tråd om, och sade: Denne skall först utkomma.
29. Men då han drog sina hand åter in, kom hans broder ut, och hon sade: Hvi är hinnan för dina skull sönderremnad? Och man kallade honom Perez.
30. Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sina hand; och man kallade honom Serah.