21. Derefter födde hon ena dotter, och kallade henne Dina.
22. Men Gud tänkte på Rachel, och hörde henne, och gjorde henne fruktsamma.
23. Då vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Gud hafver min smälek ifrå mig tagit.
24. Och kallade honom Joseph, och sade: Herren gifve mig ännu en son härtill.
25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob till Laban: Låt mig färdas, och resa hem till mitt, och i mitt land.
26. Gif mig mina hustrur och min barn, som jag hafver tjent dig före, att jag må färdas; förty du vetst, hvad jag hafver gjort dig för en tjenst.
27. Laban sade till honom: Kan jag icke finna nåd för din ögon? Jag förnimmer, att Herren hafver välsignat mig för dina skull.
28. Säg, hvad lön jag skall gifva dig?
29. Men han sade till honom: Du vetst, huru jag hafver tjent dig, och hvad boskap du hafver under mig.
30. Du hade litet, förra än jag kom, men nu äst du riker vorden; och Herren hafver välsignat dig för mina skull: Och nu, när skall jag ock något bestyra till mitt hus?
31. Laban sade: Hvad skall jag då gifva dig? Jacob sade: Du skall allsintet gifva mig; utan om du vill göra mig det jag säger, så skall jag ännu beta och vakta din får.
32. Jag vill i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån all fläckot och brokot får, och all svart får ibland lamben och kiden: Hvad nu sedan brokot och fläckot blifver, det skall vara min lön.
33. Så varder mig min rättfärdighet betygandes i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig, alltså, att hvad som icke fläckot eller brokot, eller ock hvad svart är ibland lamben och kiden, det vare en tjufnad med mig.
34. Då sade Laban: Jag är till frids, blifve som sagt hafver.