16. Som han ännu fördröjde, togo männerne honom vid handena, och hans hustru, och hans två döttrar, efter Herren ville skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.
17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förvara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.
18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.
19. Si, efter din tjenare hafver funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bevist hafver, att du skulle behålla mina själ vid lif: Jag kan icke förvara mig på bergena, mig måtte något ondt vederkomma, att jag blefve död.
20. Si, der är en stad icke långt hädan, der jag in fly må, och han är liten, der vill jag förvara mig; är han dock liten, att min själ må der blifva vid lif.
21. Då sade han till honom: Si, i desse stycke hafver jag ock sett till dig, att jag icke vill omstörta den staden, der du om talade.
22. Låt lida dig, och förvara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar.
23. Och solen var uppgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.
24. Då lät Herren regna svafvel och eld ifrå Herranom af himmelen, öfver Sodom och Gomorra.
25. Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i städerna bodde, och allt det på landena växt var.
26. Och hans hustru såg tillbaka, och vardt en saltstod.
27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndet för Herranom;
28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.
29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.
30. Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifva i Zoar: Och låg uti ene bergskrefvo, han och båda hans döttrar.
31. Då sade den äldsta till den yngsta: Vår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till oss ingå kan, efter alla verldenes sedvänjo.
32. Kom, låt oss gifva vår fader dricka vin, och läggom oss när honom, att vi mågom behålla säd af vår fader.
33. Och så gåfvo de deras fader dricka vin i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader; och han vardt intet varse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.