9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.
10. Då vardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifva måtte, förty tiden var ganska hård i landena.
11. Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag vet, att du äst en dägelig qvinna under ansigtet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13. Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefva för dina skull.
14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qvinnona, att hon var ganska dägelig.
15. Och Pharaos öfverstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då vardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16. Och Abram vederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och camelar.
17. Men Herren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.
18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hvi hafver du sådant gjort mig? Hvi sade du mig icke, att hon var din hustru?
19. Hvi sade du, att det var din syster? Fördenskull ville jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafver du här dina hustru, tag henne och gack.
20. Och han befallte sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.