1. Och Herren talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig visa vill.
2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall vara en välsignelse.
3. Jag skall välsigna dem som dig välsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola välsignade varda alla slägter på jordene.
4. Då for Abram ut, såsom Herren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram var sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.
5. Så tog Abram sina hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfvor, som de förvärfvat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
6. Och som de komne voro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
7. Då syntes Herren Abram och sade: Dine säd skall jag gifva detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare Herranom, som honom synts hade.
8. Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl vester ut, och Ay öster ut, och byggde der Herranom ett altare, och predikade om Herrans namn.
9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.
10. Då vardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifva måtte, förty tiden var ganska hård i landena.
11. Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag vet, att du äst en dägelig qvinna under ansigtet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13. Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefva för dina skull.