31. Men Konungen i Syrien böd sina öfverstar öfver hans vagnar, som voro två och tretio, och sade: I skolen icke strida antingen emot små eller stora, utan emot Israels Konung allena.
32. Och då de öfverste sågo Josaphats vagnar, mente de att det hade varit Israels Konung, och föllo till honom med stridene; men Josaphat ropade.
33. Då nu då öfverste för vagnarna sågo, att det var icke Israels Konung, vände de tillbaka igen ifrå honom.
34. Och en man bände sin båga hårdt, och sköt Israels Konung emellan magan och lungorna. Och han sade till sin foroman: Vänd dina hand, och för mig utu hären; ty jag är sår.
35. Och striden vardt svår i den dagen. Och Konungen stod uppå vagnen emot de Syrer, och om aftonen blef han död; och blodet flöt utaf såret midt i vagnen.
36. Och man lät utropa i hären, då solen gick neder, och säga: Hvar och en gånge i sin stad, och i sitt land.
37. Alltså blef Konungen död, och vardt förd till Samarien; och de begrofvo honom i Samarien.
38. Och då de tvådde vagnen vid dammen för Samarien, slekte hundar hans blod; och skökor tvådde honom, efter Herrans ord, det han talat hade.