7. Då byggde Salomo en höjd till Chemos, de Moabiters styggelse, på berget som för Jerusalem ligger; och till Molech, de Ammoniters styggelse.
8. Alltså gjorde Salomo allom sinom utländskom hustrum, de der för sina gudar rökte och offrade.
9. Och Herren vardt vred på Salomo, att hans hjerta ifrå Herranom Israels Gud afvändt var, den honom två gånger synts hade;
10. Och honom härom budit hade, att han icke skulle vandra efter andra gudar; och hade dock icke hållit det honom Herren budit hade.
11. Derföre sade Herren till Salomo: Efter sådant är skedt med dig, och du hafver mitt förbund och min bud icke hållit, som jag dig budit hafver, så vill jag ock, rifva riket ifrå dig, och gifva det dinom tjenare.
12. Dock i din tid vill jag icke göra det, för dins faders Davids skull; utan af dins sons hand vill jag rifva det.
13. Dock vill jag icke allt riket afrifva; ena slägt vill jag gifva dinom son, för min tjenares Davids skull, och för Jerusalems skull, det jag utvalt hafver.
14. Och Herren uppväckte Salomo en fienda, Hadad den Edomeen, af Konungsligo säd, hvilken var i Edom.
15. Ty då David var i Edom, och Joab den härhöfvitsmannen drog upp till att begrafva de slagna, slog han allt det mankön var i Edom.
16. Förty Joab blef der sex månader, och hele Israel, intilldess han utrotade allt det mankön var i Edom.
17. Då flydde Hadad, och med honom någre män Edomeer af hans faders tjenare, så att de kommo uti Egypten; men Hadad var en ung dräng.
18. Och de stodo upp ifrån Midian, och kommo till Paran, och togo män med sig utaf Paran, och kommo uti Egypten titt Pharao, Konungen i Egypten. Han gaf honom ett hus, och förenämnd spis, och fick honom ett land in.
19. Och Hadad fann stora nåd för Pharao, så att han ock gaf honom sina hustrus, Drottningenes Tahpenes syster, till hustru.