21. Då nu Hadad hörde uti Egypten, att David afsomnad var med sina fäder, och att Joab härhöfvitsmannen var död, sade han till Pharao: Låt mig draga i mitt land.
22. Pharao sade till honom: Hvad fattas dig när mig, att du vill draga till ditt land? Han sade: Intet; utan låt mig fara.
23. Än uppväckte honom Gud en fienda, Reson, ElJada son, hvilken ifrå sin herra HadadEser, Konungen i Zoba, flydd var;
24. Och församlade emot honom män, och vardt en höfvitsman för krigsknektar, den tid David slog dem ihjäl; och drogo till Damascon, och bodde der, och voro rådande i Damascon.
25. Och han var Israels fiende, så länge Salomo lefde. Det är den skadan, som Hadad led; derföre hade han en vämjelse emot Israel, och blef rådandes i Syrien.
26. Dertill Jerobeam, Nebats son, en Ephrateer af Zareda, Salomos tjenare; och hans moder het Zeruga, en enka; hof också handena upp emot Konungen.
27. Och detta är saken, hvarföre han upphof handena emot Konungen: då Salomo byggde Millo, slöt han igen ett gap på sins faders Davids stad.
28. Och Jerobeam var en stridsam man; och då Salomo såg att mannen var snäll, satte han honom öfver alla Josephs hus utskylder.
29. Men det begaf sig på den tiden, att Jerobeam gick utaf Jerusalem, och Propheten Ahia af Silo fann honom på vägenom; och han hade en ny mantel uppå; och de voro både allena på markene.
30. Och Ahia fattade den nya mantelen, som han på hade, och ref honom sönder i tolf stycker;
31. Och sade till Jerobeam: Tag tio stycker till dig; förty så säger Herren Israels Gud: Si, jag skall rifva riket utu Salomos hand, och gifva dig tio slägter.
32. En slägt skall han hafva för min tjenares Davids skull, och för staden Jerusalems skull, den jag utvalt hafver utur alla Israels slägter;