32. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma.
33. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem.
34. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.
35. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent.
36. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.«
37. Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de.
38. Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.«
39. Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs.
40. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio.
41. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick.
42. Alla åt och blev mätta,
43. och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk.
44. Det var fem tusen män som hade ätit.
45. Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket.
46. När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be.
47. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land.
48. Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem.
49. När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till,
50. för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.«
51. Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad,
52. för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.