8. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.
9. Men vad er sak beträffar, mina kära, är jag trots dessa ord övertygad om att den ligger bättre till och att ni är nära frälsningen.
10. Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga.
11. Jag önskar att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt.
12. Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.
13. Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv — någon högre kunde han ju inte svära vid —
14. och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik.
15. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat.
16. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning.
17. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed.
18. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss.
19. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget,