24. och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’
25. Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig.
26. Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«
27. På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
28. De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar.
29. De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag.
30. Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören.
31. Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.«
32. Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.
33. Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring.
34. Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.«
35. Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
36. Då repade alla mod och intog föda.
37. Allt som allt var vi 276 personer ombord.
38. Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.