17. Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så.
18. Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten,
19. och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord.
20. Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.
21. Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster.
22. Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet.
23. I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,
24. och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’
25. Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig.
26. Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«
27. På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
28. De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar.