24. Dagen därpå var han framme i Caesarea, där Cornelius väntade på dem tillsammans med sina släktingar och närmaste vänner som han hade bett komma.
25. När Petrus skulle stiga in kom Cornelius emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter.
26. Men Petrus sade åt honom att resa sig: »Stig upp, jag är en människa, jag också.«
27. Sedan gick han in under samtal med Cornelius. Där inne fann han många församlade,
28. och han sade till dem: »Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.
29. Därför kom jag utan invändningar när jag blev efterskickad. Och nu undrar jag varför ni har låtit hämta mig.«
30. Cornelius svarade: »Just vid den här tiden för tre dagar sedan bad jag eftermiddagsbönen här hemma, när plötsligt en man i skinande vita kläder stod framför mig
31. och sade: ’Cornelius, Gud har hört din bön, och han kommer ihåg dina allmosor.
32. Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor i garvaren Simons hus nere vid havet.’
33. Jag sände genast bud efter dig, och tack för att du kom. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.«
34. Då tog Petrus till orda: »Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor
35. utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.
36. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus — han är allas herre.