1. Men de gudlösa ansattes ända till det yttersta av Guds obarmhärtiga vrede, eftersom han i förväg visste vad de skulle göra:
2. fastän de själva hade tillåtit israeliterna att dra bort och ivrigt skyndat på dem skulle de ångra sig och förfölja dem.
3. Medan de ännu höll på med sorgeriterna och klagade vid de dödas gravar kom de på nya, dåraktiga tankar, och snart förföljde de som rymlingar samma människor som de nyss hade tiggt och bett att ge sig av.
4. Till denna ytterlighet drevs de av en rättvis tvångsmakt, som kom dem att glömma vad som hade hänt för att de skulle drabbas av nya lidanden, tills sista återstoden av deras straff gått i fullbordan.
5. Ditt folk skulle få uppleva en underbar vandring, medan de andra mötte döden på ett sällsamt sätt.
6. Hela skapelsens väsen omformades än en gång från grunden i lydnad för dina befallningar, för att dina tjänare skulle bevaras oskadda.
7. Man fick se hur ett moln täckte lägret och hur torr mark steg upp där det nyss var vatten; en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet, en grönskande slätt ur det vilda vågsvallet.
8. Där gick de fram, hela det folk som beskyddades av din hand och som hade fått se så märkliga tecken.
9. De var som hästar på bete, de skuttade som lamm, och de lovsjöng dig, Herre, sin räddare.