5. Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta.
6. Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud.
7. Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare.
8. Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont.
9. De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.
10. Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem.
11. För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet.
12. Ty det var varken örter eller salvor som gjorde dem friska utan ditt ord, Herre, det som botar allt.
13. Du har makten över liv och död, du leder oss ner till dödsrikets portar och för oss upp därifrån.
14. En människa däremot kan visserligen döda i sin ondska, men hon kan inte föra anden tillbaka sedan den lämnat kroppen och inte befria en själ som döden tagit till fånga.
15. Att undkomma din hand är omöjligt.
16. De gudlösa, som förnekade att de kände dig, blev tuktade av din starka arm: de förföljdes av oerhörda skyfall, av hagel och skoningslösa oväder, och de förtärdes av eld.
17. Och allra förunderligast var detta: i vattnet, som släcker allt, rasade elden starkare, ty naturen strider på de rättfärdigas sida.