1. Därför var det rättvist att dessa människor straffades med liknande ting: med djur i mängder som plågade dem.
2. Och det straffet lät du motsvaras av en välgärning mot ditt eget folk, ty när hunger ansatte dem bjöd du dem vaktlar att äta, något som de aldrig förr hade smakat.
3. När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta — så vidriga var de djur som sändes ut mot dem — medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist.
4. Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.
5. Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta.
6. Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud.
7. Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare.
8. Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont.
9. De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.
10. Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem.
11. För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet.