4. Oss lurar inte människors illistiga påfund och inte målarnas meningslösa mödor, deras skenbilder av brokiga färgfläckar,
5. som väcker den dåraktiges begär när han ser dem, så att han åtrår den döda bildens livlösa gestalt.
6. Det de älskar är ont, och på sådant förtjänar de att bygga sitt hopp, både de som gör dessa ting, de som åtrår dem och de som tillber dem.
7. Krukmakaren, som strävsamt knådar leran mjuk, kan tillverka allt som är till nytta för oss. Men av samma jord drejar han både kärl för rena ändamål och kärl av motsatt slag — alla på samma sätt. Vilken användning vart och ett av dessa föremål får bestämmer den som formar leran,
8. och om hans strävan är ond formar han av samma jord en falsk gud, han som själv nyss blev till av jord och strax skall vända åter dit varifrån han hämtades, när själen återkrävs som han har haft till låns.
9. Ändå är hans bekymmer inte att han skall dö eller att hans liv så snart skall ta slut. Nej, han tävlar med guldsmeder och silvergjutare, han tar efter bronsskulptörer, och att förfalska deras produkter anser han ärofullt.
10. Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv.
11. Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom.
12. I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. »Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan«, säger han, »även om medlen blir onda.«
13. Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl och gudabilder av samma jordiska material.
14. Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet, var ditt folks fiender och förtryckare.