8. Men urskuldas helt kan de inte —
9. om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?
10. Ömkliga är de som kallar människohänders verk för gudar — de sätter sitt hopp till döda ting: guld och silver som bearbetats av konstnärer, bilder av djur eller någon värdelös sten som huggits till för länge sedan.
11. En snickare sågar ner ett lämpligt träd, med van hand skalar han av all barken, och efter alla konstens regler tillverkar han ett nyttigt föremål till vardagslivets tjänst.
12. Spillbitarna från arbetet använder han till att koka mat över, och så äter han sig mätt.
13. Men den spillbit som inte duger till någonting, en krokig trästump som är full av kvistar, den tar han och täljer vårdslöst till under någon ledig stund, och han formar den med lekfull skicklighet. Han ger den en människas gestalt
14. eller gör den lik ett simpelt djur. Han målar den med rödockra och smink så att huden blir rosig, och när han har målat över alla fläckarna på den
15. och gjort ett fodral som passar för den att bo i, sätter han upp den på väggen och fäster den med spik.
16. Han har alltså sörjt för att den inte skall falla ner, eftersom han vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv — den är ju bara en bild och behöver hjälp.
17. Men när han skall be om pengar, ett gott gifte eller barn, skäms han inte för att tala till detta livlösa ting. Han anropar det kraftlösa om hälsa,
18. han ber det döda om liv, han tigger hjälp av det som saknar varje förnimmelse, lycka på resan av något som inte ens kan ta ett steg.
19. Till affärer och arbete och lycka med hantverket begär han duglighet av händer som är fullständigt odugliga.