11. Där skall man bo, och ingen skall längre vigas åt förintelse; Jerusalem skall ligga tryggt.
12. Och detta är den plåga som Herren skall låta drabba alla folk som drar ut i krig mot Jerusalem: deras kött skall ruttna medan de ännu står upprätt, deras ögon skall ruttna i sina hålor och tungan skall ruttna i munnen på dem.
13. Den dagen skall Herren sända en stor förvirring över dem, så att de ger sig på varandra och kämpar inbördes.
14. Även Juda skall strida i Jerusalem. Då skall rikedomar från alla folk runt omkring samlas ihop: mängder av guld, silver och kläder.
15. En likadan plåga skall drabba hästar, mulor, kameler, åsnor och alla andra djur i lägren.
16. Alla som blir kvar av de folk som anföll Jerusalem skall år efter år dra dit upp för att tillbe konungen, Herren Sebaot, och för att fira lövhyddefesten.
17. Men om någon av jordens släkter inte drar upp till Jerusalem för att tillbe konungen, Herren Sebaot, skall den inte få något regn.
18. Och om egypterna inte vallfärdar dit upp skall Nilen inte stiga: detta skall drabba dem i stället för den plåga som Herren låter drabba de folk som inte drar upp för att fira lövhyddefesten.
19. Detta blir straffet för Egypten och straffet för alla andra folk som inte drar upp för att fira lövhyddefesten.
20. Den dagen skall det stå »Helgad åt Herren« på hästarnas bjällror, och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret.
21. Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot, och alla som offrar skall komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus.