9. »Vem är du?« frågade han. »Jag är Rut, din tjänarinna«, svarade hon, »bred ut din mantel över mig, du är min skyldeman!«
10. Han sade: »Herren välsigne dig, min dotter. Nu visar du din trofasthet ännu tydligare än förut: du söker inte efter unga män, varken fattiga eller rika.
11. Var nu inte orolig, min dotter. Allt vad du säger skall jag göra — du är respekterad av alla här i staden.
12. Det är sant att jag är din skyldeman, men det finns en annan som är närmare än jag.
13. Stanna här i natt. Om han i morgon tar på sig rätten och plikten som skyldeman, nåväl, då må det ske, men om han inte vill, då skall jag göra det, så sant Herren lever! Ligg kvar här tills det blir morgon!«
14. Så låg hon där hos Boas ända till morgonen, men hon steg upp innan människor ännu kunde känna igen varandra; han ville inte att det skulle bli känt att hon hade varit vid tröskplatsen.
15. Boas bad henne ta sin sjal och hålla upp den. Hon gjorde som han sade, och han mätte upp sex mått korn och lade bördan till rätta på henne. Därefter gick han in till staden.
16. När Rut kom hem frågade hennes svärmor: »Hur har det gått, min dotter?« Då berättade hon allt vad mannen hade gjort för henne
17. och tillade: »Dessa sex mått korn gav han mig, för han ville inte att jag skulle komma hem tomhänt till min svärmor.«
18. Då svarade Noomi: »Vänta nu lugnt, min flicka, tills du får veta hur saken avlöper. Den mannen kommer inte att ge sig någon ro förrän han har ordnat det hela, och det i dag.«