6. Du, Herre, är den ende.Himlen har du gjort,himlarnas himmel och hela dess härskara,jorden och allt som lever där,haven och allt som finns i dem.Du är den som ger liv åt allt,och himlens härskara tillber dig.
7. Du är Herren Gud,som utvalde Abram,som förde honom från Ur i Kaldeenoch gav honom namnet Abraham.
8. Du fann att han var dig trogen,och du slöt ett förbund med honom:det land som beboddes av kanaaneer,hettiter och amoreer,perisseer, jevuseer och girgasheerlovade du hans ättlingar.Och du höll ditt löfte,ty du är trofast.
9. Du såg hur våra fäder led i Egypten,vid Sävhavet hörde du deras rop.
10. Du gjorde tecken och under med farao,hans tjänare och folket i hans land,ty du såg deras övermod mot våra fäderoch gjorde ditt namn ryktbart intill denna dag.
11. Havet klöv du framför dem,och de gick genom havet på torr mark.Förföljarna vräkte du i djupet,som en sten i mäktiga vatten.
12. Du ledde dem om dagen i en pelare av molnoch om natten i en pelare av eld,som lyste den väg de skulle gå.
13. Du steg ner på Sinaibergetoch talade med dem från himlen.Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar,goda bud och befallningar.
14. Din heliga sabbat kungjorde du,och befallningar, bud och laggav du dem genom din tjänare Mose.
15. Du gav dem bröd från himlen mot hungern,vatten ur klippan mot törsten.Du befallde dematt gå och ta i besittningdet land du svurit att ge dem.
16. Men våra fäder blev övermodiga och styvnackadeoch lyssnade inte till dina befallningar.
17. De vägrade att lydaoch ville inte minnas de undersom du hade gjort med dem.De var styvnackade och tog saken i egna händeroch ville återvända till slaveriet i Egypten.Men du är en förlåtande Gud,nådig och barmhärtig,sen till vrede och rik på kärlek,och du övergav dem inte.
18. De gjorde sig en gjuten kalvoch sade: »Detta är din Gud,som har fört dig ut ur Egypten!«och de hädade dig grovt.
19. Ändå övergav du dem inte i öknen,ty din barmhärtighet är stor.Molnpelaren vek inte från dem om dagenutan ledde dem på deras väg.Eldpelaren lyste för dem om nattenpå den väg de skulle gå.
20. Du gav dem din goda andeför att undervisa dem.Du vägrade dem inte manna att äta,du gav dem vatten i deras törst.
21. I fyrtio år sörjde du för dem i öknenså att de inte saknade något.Deras kläder slets inte ut,och deras fötter svullnade inte.
22. Du gav dem folk och riken,som du gjorde till deras randområden.Så intog de länder som tillhördeSichon, kungen i Heshbon,och Og, kungen av Bashan.