7. När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede.
8. De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss.
9. Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem.
10. Men folket i Juda klagade:Bärarnas kraft rinner ut,mycket grus är kvar.All vår ork är slut,muren blir aldrig klar.
11. Och våra fiender sade: »Innan de vet ordet av skall vi vara över dem och slå ihjäl dem och sätta stopp för arbetet.«
12. De judar som bodde i närheten av dem kom till oss och varnade oss gång efter annan för deras planer.
13. Jag satte ut posteringar vid de lägsta ställena, innanför blottorna i muren; jag placerade ut folket släktvis med svärd, spjut och bågar.
14. Efter att ha inspekterat dem sade jag till stormännen, styresmännen och resten av folket: »Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.«
15. När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, kunde vi alla återvända till muren, var och en till sin syssla.
16. Från den dagen fick bara hälften av mina män arbeta, medan den andra hälften stod med spjut och sköld, båge och harnesk bakom Judas folk,
17. som byggde på muren. Även bärarna var beväpnade: med ena handen arbetade de och med den andra höll de sitt vapen.