1. När Sanvallat fick höra att vi höll på att bygga upp muren blev han ursinnig, och i sin vrede hånade han judarna
2. inför sina medarbetare och den samariska truppstyrkan: »Vad sysslar de eländiga judarna med? Tror de att de kan lämna sin sak åt Gud och offra och bli klara på en enda dag? Tror de att de här brända stenarna i grushögarna kan bli som nya igen?«
3. Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: »Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den.«
4. Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade.
5. Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger.
6. Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet.
7. När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede.