1. Det var i månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår. Vinet var framdukat för kungen, och jag tog vinet och skänkte i åt honom. Kungen hade aldrig förr sett mig nedstämd,
2. men nu frågade han mig: »Varför ser du så ledsen ut? Sjuk är du ju inte. Det måste vara något som tynger dig.« Jag blev mycket rädd
3. och sade: »Må du leva för evigt, min konung! Skulle jag inte se ledsen ut när staden där mina fäder har sina gravar är ödelagd och när dess portar härjats av eld?«
4. Kungen frågade mig: »Vad önskar du?« Då bad jag till himlens Gud
5. och svarade: »Om det behagar dig, min konung, och om din tjänare äger din ynnest, så låt mig fara till Juda, till den stad där mina fäder har sina gravar, för att bygga upp den igen.«
6. Då frågade kungen — och hans gemål satt bredvid honom: »Hur länge blir du borta? När kommer du tillbaka?« Kungen gav mig alltså tillåtelse att resa, och jag angav en viss tid.
7. Sedan fortsatte jag: »Om det behagar dig, min konung, låt mig få brev med mig till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat, så att de underlättar min resa till Juda,
8. och likaså ett brev till Asaf, kungens skogsförvaltare, så att han ger mig timmer till bjälkar för tempelborgens portar, stadsmuren och det hus där jag skall bo.« Kungen gav mig det jag bad om, ty min Gud höll sin skyddande hand över mig.
9. När jag kom till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat överlämnade jag kungens brev. Kungen hade dessutom sänt med mig officerare och en beriden eskort.
10. Men när horoniten Sanvallat och ammoniten Tobia, ämbetsmannen, fick reda på allt detta blev de mycket förargade över att det kom någon som ville förbättra israeliternas villkor.
11. Så anlände jag till Jerusalem. När jag hade varit där i tre dagar
12. gick jag om natten ut med bara ett par man. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud hade ingivit mig att göra för Jerusalem, och jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.