1. Judit föll ner på sitt ansikte, strödde aska på huvudet och blottade säcktyget som hon var klädd i, och i samma stund som den kvällens rökelseoffer bars fram i Guds hus i Jerusalem ropade hon högt till Herren:
2. Herre, min fader Simons Gud,du som satte svärdet i handen på honom,så att han kunde ta hämnd på främlingarna,de som skändligen lossade den unga kvinnans gördeloch skamligen blottade hennes kroppoch nesligen besudlade hennes sköte!Du hade sagt: »Sådant får inte ske« —och likväl gjorde de det.
3. Därför utlämnade du deras hövdingar åt döden,och den bädd som blygts över deras sveklät du nu blodas ner genom svek.Du dräpte slavar och härskare om varandra,dräpte härskarna där de satt på sina troner.