1. Sedan sade Judit till dem: »Hör på mig, bröder: ta detta huvud och häng upp det på stadsmurens bröstvärn.
2. Och så snart det ljusnar i morgon och solen går upp över jorden skall var och en av er ta sina vapen, och alla stridsdugliga män skall tåga ut ur staden. Ni skall göra en framstöt mot dem, som om ni tänkte rycka ner på slätten mot assyriernas förtrupp, men utan att fullfölja den.
3. Då kommer männen där att gå till lägret med alla sina vapen för att väcka befälhavarna i den assyriska armén. När de kommer springande till Holofernes tält och inte finner honom, kommer de att gripas av skräck och fly för er.
4. Förfölj dem då, ni och alla andra som bor inom Israels gränser — hugg ner dem, vart de än tar vägen.
5. Men innan ni gör detta skall ni kalla hit ammoniten Achior åt mig, så att han får se och känna igen den som skymfade Israels folk och som skickade honom själv till oss i tanke att det skulle bli hans död.«
6. De kallade dit Achior från Ussias hus. När han kom och fick se Holofernes huvud i handen på en man som stod bland det församlade folket, föll han omkull avsvimmad.
7. Då man hjälpte honom upp kastade han sig för Judits fötter och hälsade henne vördnadsfullt. Och han sade: »Dig må man prisa i varje judisk hydda och bland alla folk som får höra talas om dig och fylls av bävan.
8. Men låt mig få höra vad du har gjort de gångna dagarna.« Med folket runt omkring sig berättade då Judit för honom om allt vad hon hade gjort från den dag hon lämnade staden till dess hon nu stod där och talade till dem.
9. Så snart hon hade berättat färdigt brast folket ut i dånande jubel, och staden genljöd av glädjerop.
10. Då Achior fick klart för sig allt vad Israels Gud hade gjort fylldes han av en orubblig tro på Gud. Han lät skära bort sin förhud och upptogs i Israels folk, dit han sedan har räknats intill denna dag.
11. När dagen grydde hängde de upp Holofernes huvud på muren, och alla män tog sina vapen och marscherade ut kompanivis mot de vägar som ledde ner från berget.
12. När assyrierna fick se dem rapporterade de till sina olika officerare. Dessa gick till generalerna, överstarna och det övriga högre befälet,
13. som i sin tur begav sig till Holofernes tält och sade till hans adjutant: »Väck vår herre! De fräcka slavarna har vågat sig ner för att utmana oss till strid och skall bli nerhuggna till sista man.«
14. Bagoas gick då fram till den inre tältdörren och knackade på, eftersom han antog att Holofernes låg och sov med Judit.
15. När ingen svarade öppnade han dörren och gick in i sovgemaket. Där fann han honom liggande död på sängpallen utan huvud.
16. Då brast han ut i högljudd jämmer och klagan, ropade högt och rev sönder sina kläder.
17. Han gick in i det tält där Judit hade bott, och då han inte fann henne rusade han ut bland folket och skrek:
18. »De trolösa slavarna! En ensam hebreisk kvinna har dragit skam över Nebukadnessars kungliga hov — här ligger Holofernes på marken, och hans huvud är borta!«
19. När de assyriska fältherrarna hörde vad han sade rev de sönder sina kläder, överväldigade av skräck, och mitt i lägret genljöd deras klagorop och höga skrik.