16. Tre dagar efter det att förbundet slutits fick israeliterna veta att givoniterna var deras grannar och bodde alldeles i närheten.
17. Då bröt de upp och kom på tredje dagen fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.
18. Men israeliterna dödade dem inte, på grund av den ed som menighetens ledare hade svurit dem vid Herren, Israels Gud. Hela menigheten knotade mot ledarna,
19. men de svarade: »Vi har svurit dem en ed vid Herren, Israels Gud, och nu kan vi inte röra dem.
20. Så här gör vi: vi låter dem leva, så drabbar oss ingen vrede för eden vi svor dem.
21. De får leva«, sade ledarna, »men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.« Och menigheten lydde sina ledare.
22. Josua kallade till sig givoniterna och sade: »Varför lurade ni oss? Ni sade att ni bodde mycket långt ifrån oss, och så bor ni här i närheten!
23. Förbannade skall ni vara! Ingen av er skall slippa att tjäna som slav och hugga ved och bära vatten till min Guds hus.«
24. De svarade honom: »Dina tjänare fick veta att Herren, din Gud, hade kungjort för sin tjänare Mose att han skulle ge hela landet åt er och förgöra alla invånarna där. Då fruktade vi för våra liv, det var därför vi gjorde som vi gjorde.
25. Nu är vi i ditt våld. Gör med oss vad du finner rätt och riktigt.«
26. Josua gjorde så med dem: han räddade dem från israeliterna, och de dödade dem inte.
27. Men samma dag bestämde han att de skulle hugga ved och bära vatten åt menigheten och till Herrens altare, och så gör de än i dag, på den plats som Herren har utvalt.