27. utan som ett vittne för oss och er och våra efterkommande, ett vittne om att vi gör tjänst inför Herren med våra brännoffer, slaktoffer och gemenskapsoffer, så att inte era söner en gång skall kunna säga till våra söner: Ni har ingen del i Herren. —
28. Vi tänkte: Om de en gång säger något sådant till oss och våra efterkommande, då svarar vi: Se på den avbild av Herrens altare som våra fäder gjorde, inte för brännoffer och slaktoffer utan som ett vittne för oss och er.
29. Aldrig att vi skulle sätta oss upp mot Herren och nu vända oss bort från honom genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer och slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare som står framför hans boning!«
30. När prästen Pinechas och de som var med honom, menighetens ledare och de israelitiska ätternas överhuvuden, hörde vad rubeniterna, gaditerna och manassiterna hade att säga, godtog de förklaringen.
31. Och Pinechas, prästen Elasars son, sade till rubeniterna, gaditerna och manassiterna: »Nu vet vi att Herren är mitt ibland oss, ty ni har inte begått någon sådan trolöshet mot Herren, och därmed har ni räddat Israel undan Herrens straff.«
32. Pinechas, prästen Elasars son, och ledarna återvände från rubeniterna och gaditerna i Gilead till israeliterna i Kanaan och berättade vad som hänt,
33. och israeliterna godtog förklaringen. De prisade Gud och hade inte längre en tanke på att gå ut i strid mot rubeniter och gaditer och ödelägga landet där de bodde.
34. Rubeniterna och gaditerna kallade altaret Vittnesaltaret, »ty«, sade de, »det är ett vittne för oss att Herren är Gud«.