1. Sofar från Naama sade:
2. Jag blir så upprörd att jag måste svara,min bestörtning tvingar mig.
3. Jag får lyssna på kränkande klander,du har svarat mig med prat i vädret.
4. Vet du inte detta: Sedan urminnes tid,sedan människan blev satt på jorden,
5. varar de ondas jubel en kort stund,den gudlöses glädje ett ögonblick.
6. Om han också växer ända upp i himlen,om hans huvud når till molnen,
7. skall han ändå försvinna för alltid, som träck.De som såg honom undrar: »Vart tog han vägen?«
8. Som en dröm flyr han spårlöst bort,drivs undan som en syn om natten.
9. De ögon som sett honom ser honom inte mer,platsen där han fanns återser honom aldrig.
10. Hans söner måste gottgöra de fattiga,hans barn återlämna hans rikedomar.
11. Även om hans kropp är full av ungdomskraftmåste den läggas i mullen.
12. Om än ondskan är söt för hans gomoch han gömmer den under tungan,
13. är rädd om den, sparar den,håller den kvar i munnen,
14. förvandlas den när han svalt denoch blir som huggormsetter i hans mage.
15. Det rika byte han slukat får han spy upp,Gud tvingar det ut ur hans buk.