1. Människan, av kvinna född,lever en kort tid och mättas av oro.
2. Hon växer som blomman och vissnar,en skugga som snart är borta.
3. Och en sådan skärskådar duoch drar inför rätta!
4. Som om en oren kunde bli ren!
5. Om nu människans dagar är fastställdaoch hennes tid är utmätt av dig,om du satt den gräns hon inte överskrider,
6. vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,tills daglönarens dag är slut.
7. För ett träd finns det hopp:om det fälls kan det växa upp igenoch skjuta nya skott.