16. Jag lade mina ord i din munoch gömde dig under min skyddande hand,jag spände upp himlenoch lade jordens grund,jag sade till Sion: »Du är mitt folk.«
17. Vakna, vakna!Res dig, Jerusalem,du som ur Herrens handfått hans vredes bägare att dricka,du som måste tömma kalken i botten,bägaren som får dig att ragla.
18. Av alla de söner hon föttär det ingen som leder henne,av alla de söner hon fostratär det ingen som tar henne vid handen.
19. Dubbelt drabbad är du— vem ömkar dig?Våld och förödelse, svält och svärd— vem tröstar dig?
20. Dina söner ligger hjälplösa i gathörnen,som antiloper i fångstnät,berusade av Herrens vrede,av din Guds raseri.
21. Hör därför detta, du plågade,du som är drucken, fast inte av vin.
22. Så säger din härskare,Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk:Bägaren som får dig att raglatar jag nu ur din hand,kalken, min vredes bägare,skall du inte mer dricka.
23. Jag räcker den till dem som plågat dig,som sade till dig:»Lägg dig ner, vi skall gå här!«och tvang dig att göra din rygg till mark,till en gata att gå på.