34. Lika litet kan de ge en människa vare sig gods eller guld, och om någon avlägger ett löfte till dem utan att infria det kan de inte ställa honom till svars.
35. Aldrig hjälper de en människa i dödsfara, och aldrig räddar de den svage från den starkare.
36. Aldrig ger de synen åt en blind, och aldrig räddar de en människa i nöd.
37. Det händer aldrig att de förbarmar sig över en änka eller gör en välgärning mot ett faderlöst barn.
38. De är som stenar, huggna ur berget, dessa förgyllda och försilvrade trägudar, och deras tjänare kommer att stå där med skam.
39. Hur kan då någon kalla dem gudar eller tro att de är det?
40. Nej, i synnerhet inte då kaldeerna själva drar skam över dem: när de finner någon som är stum och inte kan tala tar de honom med sig och säger åt honom att kalla på Bel, som om Bel kunde höra det.
41. Själva kan de inte komma till insikt och överge sina avgudar, det har de inte förstånd till.
42. Kvinnorna sitter längs gatorna med snören knutna om sig och bränner kli som rökelse.
43. När en förbipasserande har dragit i väg med någon av dem och legat med henne, hånar hon sin granne som inte blivit lika uppskattad och inte fått sitt snöre avslitet.
44. Allt som har med dem att göra är bländverk — hur kan man då tro att de är gudar eller kalla dem för det?