29. Hur skulle de kunna kallas gudar? Det är ju kvinnor som sätter fram offren åt dessa gudar av silver och guld och trä.
30. I deras tempel sitter prästerna på stolar med sönderrivna kläder, med håret och skägget bortrakat och med huvudet blottat,
31. och vrålar och skriker inför sina gudar som somliga gör på begravningar.
32. Av deras skrudar tar prästerna tyg till kläder åt sina kvinnor och barn.
33. De kan inte ge igen, vare sig man gör dem ont eller gott. De kan varken tillsätta en kung eller avsätta honom.
34. Lika litet kan de ge en människa vare sig gods eller guld, och om någon avlägger ett löfte till dem utan att infria det kan de inte ställa honom till svars.
35. Aldrig hjälper de en människa i dödsfara, och aldrig räddar de den svage från den starkare.
36. Aldrig ger de synen åt en blind, och aldrig räddar de en människa i nöd.
37. Det händer aldrig att de förbarmar sig över en änka eller gör en välgärning mot ett faderlöst barn.
38. De är som stenar, huggna ur berget, dessa förgyllda och försilvrade trägudar, och deras tjänare kommer att stå där med skam.
39. Hur kan då någon kalla dem gudar eller tro att de är det?
40. Nej, i synnerhet inte då kaldeerna själva drar skam över dem: när de finner någon som är stum och inte kan tala tar de honom med sig och säger åt honom att kalla på Bel, som om Bel kunde höra det.