22. Kvällen innan flyktingen kom hade Herrens hand rört vid mig. Men Herren löste min tungas band innan flyktingen kom på morgonen, han löste min tungas band och jag var inte längre stum.
23. Herrens ord kom till mig:
24. Människa! De som bor bland ruinerna i Israels land säger: »Abraham var ensam men fick ändå äga landet. Vi är många — så mycket mer är landet givet oss som egendom.«
25. Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Ni äter kött med blod i, ni dyrkar era avgudabilder och ni utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet?
26. Ni förlitar er på svärdet, ni begår avskyvärda gärningar och ni lägrar varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?
27. Du skall säga till dem: Så säger Herren Gud: Så sant jag lever, de som är bland ruinerna skall falla för svärdet, de som är ute på fälten skall bli uppätna av vilddjur, och de som håller till bland klippor och i grottor skall dö av pest.
28. Jag skall göra landet till obygd och ödemark. Dess stolta styrka skall knäckas. Israels berg skall bli en ödemark där ingen vågar färdas.
29. Som straff för deras avskyvärda gärningar skall jag göra landet till obygd och ödemark. Då skall de inse att jag är Herren.
30. Människa! Dina landsmän sitter utmed husväggarna och i dörröppningarna och talar om dig. Alla säger de till varandra: »Låt oss gå och höra ordet som utgår från Herren.«
31. I stora skaror skall mitt folk komma till dig och sätta sig framför dig. De kommer att höra vad du säger men inte rätta sig efter det. De bär lögn på sina läppar och tänker bara på egen vinning.
32. För dem är du bara som en som sjunger visor om kärlek, med vacker röst och skickligt strängaspel. De hör vad du säger men rättar sig inte efter det.