11. Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: »Samuel.«
12. Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: »Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!« —
13. »Var inte rädd«, sade kungen. »Vad är det du ser?« — »Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden«, sade kvinnan.
14. »Hur ser det ut?« frågade Saul, och hon svarade: »Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.« Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.
15. »Varför har du stört min ro och manat fram mig?« frågade Samuel, och Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.«
16. Samuel sade: »Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan?
17. Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David.
18. Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt.
19. Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.«
20. Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom. Han var också fullkomligt utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett helt dygn.
21. Kvinnan gick fram till honom, och när hon såg att han var skräckslagen sade hon: »Kom ihåg att jag gjorde som du ville, herre. Jag satte livet på spel då jag lydde dig.
22. Nu ber jag att du i din tur lyssnar på mig. Låt mig få sätta fram lite mat, så att du kan styrka dig innan du går härifrån.« —