19. Hon sade åt sina tjänare att gå i förväg, så skulle hon själv komma efter. Men till sin man Naval nämnde hon ingenting.
20. Bäst som hon var på väg neråt i skydd av berget, ridande på sin åsna, mötte hon David och hans män, som kom emot henne.
21. David hade suttit och tänkt: »Det tjänade ingenting till att jag skyddade den där mannens egendom ute i öknen, så att ingenting kom bort. Han har lönat gott med ont.
22. Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag låter ett enda manfolk i hans hus vara vid liv när morgonen kommer.«
23. När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt.
24. »Herre«, sade hon och föll ner för hans fötter, »skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna.
25. Bry dig inte om den eländige Naval. Han bär sitt namn med all rätt: Vettlös heter han, och vettlös är han. Själv träffade jag aldrig männen som du skickade.
26. Så sant Herren lever, han som har hindrat dig från att spilla blod och ta rätten i egna händer, och så sant du själv lever, herre: må det gå dina fiender och dem som vill dig illa på samma sätt som det går Naval.