13. »Spänn på er svärden«, sade David till sina män, och det gjorde alla, också David själv. Sedan drog han upp mot Karmel med omkring 400 man, medan 200 man stannade i lägret.
14. En av Navals tjänare berättade för hans hustru Avigajil att David hade skickat budbärare utifrån öknen: »De framförde en hälsning till vår husbonde, men han snäste av dem.
15. Och de har ändå varit så hyggliga mot oss, aldrig har vi blivit ofredade, och ingenting har kommit bort för oss under hela den tid vi har hållit till i deras trakter.
16. De har varit en skyddande mur omkring oss både natt och dag, så länge vi har vallat boskapen i deras närhet.
17. Nu måste du tänka ut vad du kan göra. Domen är säkert redan fälld över vår herre och allt hans husfolk. Själv är han en så ondsint människa att man inte ens kan tala med honom.«
18. Avigajil gick genast och tog fram tvåhundra brödkakor, två läglar vin, fem redan tillredda får, ett par säckar rostad säd, hundra kakor russin och tvåhundra kakor fikon och lastade alltsammans på åsnor.
19. Hon sade åt sina tjänare att gå i förväg, så skulle hon själv komma efter. Men till sin man Naval nämnde hon ingenting.
20. Bäst som hon var på väg neråt i skydd av berget, ridande på sin åsna, mötte hon David och hans män, som kom emot henne.
21. David hade suttit och tänkt: »Det tjänade ingenting till att jag skyddade den där mannens egendom ute i öknen, så att ingenting kom bort. Han har lönat gott med ont.
22. Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag låter ett enda manfolk i hans hus vara vid liv när morgonen kommer.«
23. När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt.
24. »Herre«, sade hon och föll ner för hans fötter, »skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna.
25. Bry dig inte om den eländige Naval. Han bär sitt namn med all rätt: Vettlös heter han, och vettlös är han. Själv träffade jag aldrig männen som du skickade.