4. När han kom till fårfållorna utmed vägen gick han in i en grotta där för att uträtta sina behov. Men längst inne i grottan satt David och hans män,
5. och de sade till honom: »Nu är den dagen inne om vilken Herren sagt: Jag lämnar din fiende i ditt våld, gör med honom vad du behagar!« Då smög sig David fram och skar av en flik av Sauls mantel.
6. Men när han hade skurit av Sauls mantelflik slog honom samvetet,
7. och han sade till sina män: »Herren förbjude att jag skulle handla så mot min härskare, Herrens smorde, att jag bär hand på honom: han är dock Herrens smorde.«
8. Och med stränga ord avhöll David sina män från att överfalla Saul.Saul lämnade grottan och fortsatte vägen fram.
9. Då reste sig David och gick ut och ropade efter honom: »Min herre och konung!« Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.
10. Han sade: »Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa?
11. Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. —
12. Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.
13. Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du har brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig.
14. Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig.
15. Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa!
16. Men Herren skall vara domare; han skall skipa rättvisa mellan dig och mig. Han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt gentemot dig.«
17. När David hade sagt detta ropade Saul: »David, min son, är det verkligen du?« Och han brast i gråt.