6. Jonatan sade till väpnaren: »Låt oss gå över till de där oomskurna hedningarna! Kanske hjälper oss Herren — han kan ge seger lika lätt genom få som genom många.«
7. Väpnaren svarade: »Gör som du vill. Jag gör som du.« —
8. »Då går vi över till dem«, sade Jonatan, »och ser till att vi blir upptäckta.
9. Om de då säger att vi inte skall röra oss förrän de hunnit ner till oss, så stannar vi där vi är och klättrar inte upp till dem.
10. Men om de säger åt oss att komma upp, så gör vi det, för det är tecknet på att Herren har lämnat dem i vår hand.«
11. När nu de båda blev synliga från posteringen sade filisteerna: »Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!«
12. Och de ropade ner till Jonatan och hans väpnare: »Kom upp hit, så skall vi visa er!« Då sade Jonatan till väpnaren: »Följ mig! Herren har gett dem i Israels hand.«
13. Jonatan klättrade upp, följd av väpnaren. Filisteerna föll för Jonatans hugg, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten.
14. I detta första angrepp fällde de omkring tjugo man på en sträcka av en halv plogfåras längd.
15. I lägret nere på fältet och bland folket spred sig förfäran; också posteringen och plundringsstyrkan greps av panik. Marken skalv. Gud slog dem med skräck.
16. Från Giva i Benjamins område såg Sauls spanare att fiendelägret var i upplösning och att alla sprang om varandra.
17. Saul lät då räkna sitt folk för att se vilka som var frånvarande, och det visade sig att Jonatan och hans väpnare saknades.
18. Saul uppmanade nu Achia att ta fram efoden — det var alltså han som den gången bar efoden inför Israel.