27. Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans.
28. Då sade en man i hären: »Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade.« —
29. »Min far drar olycka över landet«, svarade Jonatan. »Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen.
30. Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna.«
31. Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna.
32. De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i.
33. Saul underrättades om detta: »Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i.« Då sade han: »Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig
34. och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i.« När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där.
35. Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde.
36. Därefter tog Saul till orda: »Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan.« Folket sade: »Gör vad du finner bäst.« Då sade prästen: »Låt oss först träda fram inför Gud.«
37. Och Saul frågade Gud: »Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?« Men han fick inget svar den dagen.
38. Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: »Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag.
39. Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan.« Men ingen sade något.
40. Då sade Saul till israeliterna: »Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!« — »Gör vad du finner bäst«, sade de.
41. Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: »Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.« Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt.
42. Saul sade: »Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.« Och lotten föll på Jonatan.
43. »Tala om vad du har gjort«, sade Saul, och Jonatan svarade: »Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö.«
44. Saul svarade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!«
45. Men folket ropade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.« Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö.