1. När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem,
2. såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur.
3. Då sade Herren: »Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid — hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.«
4. På den tiden — och även senare — när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.
5. Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.
6. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden.
7. Herren sade: »Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.«
8. Men Noa hade vunnit Herrens välvilja.
9. Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud.
10. Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet.
11. Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld.
12. Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt.
13. Han sade till Noa: »Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.