32. Men den som du finner dina gudar hos skall inte få leva. Undersök här i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.« Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna.
33. Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting.
35. Rakel sade till sin far: »Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.« Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.
36. Då blev Jakob vred och började anklaga Laban. Jakob sade: »Vad har jag gjort för ont, vilket är mitt brott, eftersom du jagar mig?
37. Nu har du letat igenom allt jag äger och har — har du hittat en enda sak som tillhör dig? Lägg det i så fall här inför dina och mina släktingar, så att de kan döma mellan oss.
38. Under de tjugo år jag varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit.
39. Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten.
40. Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och jag fick aldrig en blund i ögonen.
41. I tjugo år har jag varit hos dig: fjorton år arbetade jag åt dig för dina båda döttrar och sex år för dina får och getter, och gång på gång ändrade du min lön.
42. Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan, då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt.«
43. Laban svarade Jakob: »Det är mina döttrar, barnen är mina och fåren och getterna är mina, allt du ser här är mitt. Men som det nu är, vad kan väl jag göra med mina döttrar eller med barnen de har fött?
44. Låt oss alltså sluta ett förbund, du och jag.« Och han fortsatte: »Även om ingen människa är närvarande står dock Gud som vittne mellan dig och mig.«