21. Han gav sig i väg med allt han hade, han gick över Eufrat och ställde färden mot Gileads bergsbygd.
22. På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
23. Då tog han med sig männen i sin släkt och satte efter honom, och efter sju dagar hade han hunnit ifatt honom i Gileads bergsbygd.
24. Men på natten kom Gud till aramén Laban i en dröm och sade till honom: »Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!«
25. När nu Laban hann upp Jakob hade Jakob slagit läger i bergen. Också Laban och hans män slog läger i Gileads bergsbygd.
26. Laban sade till Jakob: »Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som om de vore krigsbyte.
27. Varför smög du dig bort och lurade mig, varför sade du ingenting till mig, så att jag kunde ta avsked av dig med fest och sång, med tamburin och lyra?
28. Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar till avsked. Du har handlat som en dåre.
29. Det står i min makt att skada dig, men din faders Gud sade till mig i natt: ’Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!’
30. Och om du nu hade en sådan hemlängtan att du måste i väg, så behövde du väl inte stjäla mina gudar?«
31. Jakob svarade Laban: »Jag var rädd och trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld.
32. Men den som du finner dina gudar hos skall inte få leva. Undersök här i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.« Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna.
33. Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting.
35. Rakel sade till sin far: »Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.« Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.
36. Då blev Jakob vred och började anklaga Laban. Jakob sade: »Vad har jag gjort för ont, vilket är mitt brott, eftersom du jagar mig?
37. Nu har du letat igenom allt jag äger och har — har du hittat en enda sak som tillhör dig? Lägg det i så fall här inför dina och mina släktingar, så att de kan döma mellan oss.